Just because I'm hurting, does'nt mean I'm hurt. I just got lost.
I've been to the edge.
Ikväll slog det mig igen. Det slog mig att, "vad gör det om hundra år?". Varje dag räknas inte. De är de dagar vi väljer ska räknas som räknas. Det händelser vi väljer att komma ihåg och berätta om som vi kommer ihåg och berättar om. Sen om vi vill komma ihåg en viss händelse eller inte, det är en sak vi inte kan styra, något vi inte har kontroll över. Är man för svag så tar andra kontrollen åt dig, vilket är något jag försöker förinta i mitt liv.
När en obetydlig sak händer, vilket är något som man själv får bedöma, så kan man välja att glömma den eller inte. Men för att göra det här krävs det så mycket mer än att bara vara en vanlig människa, kött och blod.
Forgive and forget, heter det så? Well, jag är så jävla trött på att förlåta men inte glömma. Så jävla trött på att se andras brister på respekt och vänlighet växa sig allt starkare och större, och jag är trött på att se detta komma innanför mina grindar, mina gränser, min värld.
Mina kvällar skulle jag aldrig kunna beskriva. Men alltid innan jag somnar, när det är tyst och mörkt, så inser jag allt jag ser fram emot, jag blir glad. Jag är en stark tjej på insidan. Då är allt som tidagare hänt onödigt, förgäves. Då tar jag till det där lilla ordspråket, "vad gör det om hundra år? vad gör det att jag mått lite dåligt, när jag har hela livet framför mig? vill jag inte minnas det här imorgon så gör jag inte det. vill jag förtränga det, so be it."
Ett litet tips som man kan ta till när det känns hopeless bara.
Ikväll slog det mig igen. Det slog mig att, "vad gör det om hundra år?". Varje dag räknas inte. De är de dagar vi väljer ska räknas som räknas. Det händelser vi väljer att komma ihåg och berätta om som vi kommer ihåg och berättar om. Sen om vi vill komma ihåg en viss händelse eller inte, det är en sak vi inte kan styra, något vi inte har kontroll över. Är man för svag så tar andra kontrollen åt dig, vilket är något jag försöker förinta i mitt liv.
När en obetydlig sak händer, vilket är något som man själv får bedöma, så kan man välja att glömma den eller inte. Men för att göra det här krävs det så mycket mer än att bara vara en vanlig människa, kött och blod.
Forgive and forget, heter det så? Well, jag är så jävla trött på att förlåta men inte glömma. Så jävla trött på att se andras brister på respekt och vänlighet växa sig allt starkare och större, och jag är trött på att se detta komma innanför mina grindar, mina gränser, min värld.
Mina kvällar skulle jag aldrig kunna beskriva. Men alltid innan jag somnar, när det är tyst och mörkt, så inser jag allt jag ser fram emot, jag blir glad. Jag är en stark tjej på insidan. Då är allt som tidagare hänt onödigt, förgäves. Då tar jag till det där lilla ordspråket, "vad gör det om hundra år? vad gör det att jag mått lite dåligt, när jag har hela livet framför mig? vill jag inte minnas det här imorgon så gör jag inte det. vill jag förtränga det, so be it."
Ett litet tips som man kan ta till när det känns hopeless bara.
Kommentarer
Trackback
