the things we owe.
nu kommer en sån där känsla igen, ni vet när man inte riktigt vet vad man ska göra, vad man vill och vad man ska känna. jag hatar när den kommer smygandes när man har det som allra bäst och är på bra humör, att det påverkar mig som den personen jag är, eller var.
jag hatar att en sån alldaglig sak som händer så ofta kan påverka mig så himlans mycket. jag vill inte att något ska få komma i min väg, särskilt inte nu! men vad gör man, när det känns som insidan slits i flera delar när ingen annan ser? vad gör man när minnen som man inte vill påminnas om, väcks till liv bara för att man sätter sig på buss för att åka nånstans eller går en promenad? hur stänger man av? hur kan saker gå från bra till dåligt på en enda sekund och göra så hjärtat går i bitar? och det jag undrar mest är hur en männsika kan njuta av en och samma situation som en annan lider så hemskt mycket av. jag saknar dig till tusen.
finns alltid hjärtat. det vet du
Klart, du är en av de finaste jag har! :*
